En käftsmäll

Det var en lycklig tjej som gav sig ut i löparspåret, snabbt gick det de första fyra kilometerna sen kommer den sista kilometern ni vet där man ökar farten ännu mer? Det sa stopp i mitt vänstra knä, det gick inte att ta ett löpsteg till. Haltande med gråten i halsen traskade jag hem, finns inte ord för hur arg jag är på min kropp. Min starka unga kropp med en liten brist, en brist som är avgörande för nästan allt. Det värker inte på samma sätt längre men rädslan för en vecka på kryckor ligger och gnager för det är så det här brukar sluta, ikväll åker favoritmjukisarna på och jag kryper upp i soffan med Tv-serier till sällskap.

Med träningen som går så himla bra och skidsäsongen bakom hörnet slår sånt här så hårt mentalt, smärtan fysiskt är inte den jobbiga biten, men käftsmällen det är för psyket är det absolut värsta som finns.