När man har någon man älskar för långt bort.

Att ha hemlängtan, det är en sån där sak som jag inte trodde kunde äta upp mig inombords. Men det kan det och det gör det. Det har nog främst att göra med att det är en vecka till att jag åker ut till Gatwick och jag kan verkligen inte tänka på något annat för jag vill bara hem. 

Jag vet inte vad det är jag saknar mest men det jag vet är att det är de små detaljerna i vardagen och att jag har de bästa och finaste vännerna man kan ha. Sedan är nog detaljen att det inte finns någon konstant här, det är knappt några personer kvar som varit med sedan start och det är en sådan rullians på människor så jag har kommit till den punkt då jag inte orkar lägga energi på att lära känna dem. 

Det som är fint med hemlängtan som vi sa till barnen när jag jobbade kollo var att, du har något att sakna vilket betyder att du har någon du älskar där hemma och därför är saknad något fint. Det intalar jag mig själv nu, ska gå ut i solen med lite bra musik i lurarna och tänka ut vad som ska packas ner i den stora resväskan.