Lärdom.
När jag kom hit i September var mitt mål att inte vara en "Fuck up", jag var inställd på att få en nystart och vara en person som jag på något sätt ville vara som inte var jag. Det gick bra de första månaderna, jag träffade en kille, fick nya vänner och lyckades ändå väldigt bra i prestationerna i skolan. Livet var väldigt bra ett tag där, dilemmat kom när jag inte kunde låtsas vara en annan tjej längre, för ska vi vara ärliga skulle det aldrig hålla i längden. Så det tog slut med killen och jag kände mig så otroligt ensam.
Det blev hur som helst December, jag hade jättemycket hemlängtan, jobbade alldeles för mycket men trivdes väldigt bra på jobbet då jag började känna att jag inte passade in i skolan längre. Jag tog väldigt mycket avstånd ifrån de vännerna jag hade fått i skolan då jag trodde att de inte skulle acceptera den jag faktiskt är, frispråkig och lite hyperaktiv. Det var ju inte tjejen de lärde känna under hösten, hon var rätt lugn och söt. Så fortsatte det in i februari, jag klamrade mig fast vid de jag har i Sverige vilket gjorde att jag fick mer och mer distans till de som fanns här.
Det jag inte förstod var att de vännerna jag har här alltid accepterade mig, de är tydligen rätt vettiga människor de jag träffat ifrån världens alla hörn och jag är så tacksam över att de stått kvar. I Februari dök det upp självförtroende och jag valde att öppna upp mig och berätta att jag kände mig utanför vilket egentligen var självförvållat och blev till min förvåning då bemött av öppna armar. Min rädsla att inte bli accepterad höll på att förstöra hela min vistelse.
Den där vändpunkten i februari, den kom när en otroligt fin person dök upp i mitt liv och som inte gjorde annat än att uppmuntra mig att aldrig vara någon annan än mig själv. Kan nog säga att de två månaderna innan påsk var bland de finaste i mitt 21åriga lilla liv och jag är för evigt tacksam för att jag fick uppleva dem. Trots att livet vände lite där vägrade jag släppa taget om mitt liv i Sverige, och såhär i efterhand undrar jag vad fan jag höll på med.
Insikten att det i Sverige står kvar utan att jag klamrar mig fast för glatta livet kom försent, den kom när det bara var två veckor kvar till hemflytt så hade jag kunnat göra något annorlunda så skulle det vara att våga släppa taget och lita på att de står kvar trots distans, för gör de jag känt i några månader det skulle de jag känt i flera år göra samma sak.
Det blev hur som helst December, jag hade jättemycket hemlängtan, jobbade alldeles för mycket men trivdes väldigt bra på jobbet då jag började känna att jag inte passade in i skolan längre. Jag tog väldigt mycket avstånd ifrån de vännerna jag hade fått i skolan då jag trodde att de inte skulle acceptera den jag faktiskt är, frispråkig och lite hyperaktiv. Det var ju inte tjejen de lärde känna under hösten, hon var rätt lugn och söt. Så fortsatte det in i februari, jag klamrade mig fast vid de jag har i Sverige vilket gjorde att jag fick mer och mer distans till de som fanns här.
Det jag inte förstod var att de vännerna jag har här alltid accepterade mig, de är tydligen rätt vettiga människor de jag träffat ifrån världens alla hörn och jag är så tacksam över att de stått kvar. I Februari dök det upp självförtroende och jag valde att öppna upp mig och berätta att jag kände mig utanför vilket egentligen var självförvållat och blev till min förvåning då bemött av öppna armar. Min rädsla att inte bli accepterad höll på att förstöra hela min vistelse.
Den där vändpunkten i februari, den kom när en otroligt fin person dök upp i mitt liv och som inte gjorde annat än att uppmuntra mig att aldrig vara någon annan än mig själv. Kan nog säga att de två månaderna innan påsk var bland de finaste i mitt 21åriga lilla liv och jag är för evigt tacksam för att jag fick uppleva dem. Trots att livet vände lite där vägrade jag släppa taget om mitt liv i Sverige, och såhär i efterhand undrar jag vad fan jag höll på med.
Insikten att det i Sverige står kvar utan att jag klamrar mig fast för glatta livet kom försent, den kom när det bara var två veckor kvar till hemflytt så hade jag kunnat göra något annorlunda så skulle det vara att våga släppa taget och lita på att de står kvar trots distans, för gör de jag känt i några månader det skulle de jag känt i flera år göra samma sak.
Kommentarer
Skicka en kommentar