The future is running towards me and Im still hiding under my blanket.

Jag vet inte vad som gör mig mer förbannad, mig själv eller mina föräldrar. Efter snart 17 år har de inte insett vilken effekt tjat har på mig. Till skillnad från vanliga ungar har jag alltid varit trotsig och alltid gjort tvärt om. Att bli tjatad på ger mig ingen motivation alls, dock när jag är ensam och ingen säger ett ljud kan jag sitta och arbeta i flera timmar. Jag kan verkligen inte vänta på att flytta hemifrån, att få ta ansvar för mig själv att bevisa för morsan att jag klarar mig själv, jag behöver inte henne.
Hela mitt liv har de bara tjatat och tjatat men aldrig insett att det är när de slutar som jag faktiskt gör något åt sakerna.
Nu är det bara två år kvar av gymnasiet, endast någon vecka tills jag börjar jobba och kommer ha fast inkomst, bara fyra månader tills jag tar mig till Los Angeles och släkten själv och jag är bara 16, eller ja, snart byts den sexan ut mot en sjua och sedan en åtta. Det känns som igår jag var 12 och skulle fylla 13, då kände jag mig stor. Jag har inte ens funderat på framtiden, kanske dags snart.




 En fantastisk vårtermin och ett underbart sommarlov återvinns nu till minnen och ser fram emot ett toppen år till på Spånga gymnasium, några mysiga dagar på vässarö och  ett jullov i LA.

See ya in hell! <3