Jag har väldigt svårt att uppfatta när jag är påväg ner i en svacka träningsmässigt, jag märker det en vecka eller två därpå. Idag var första gången jag reflekterat över det här, när jag och pappa varit ute och sprungit och simmat. Jag insåg att jag inte skulle kommit ut överhuvudtaget om jag inte fått sällskap. Men det är väl någon gång såhär i vecka två som motivationen tryter, känns väldigt bekant även om jag inte riktigt kommit på det innan motivationen vart borta helt tidigare. För mig är det en viktig insikt, tvingar jag mig igenom den här lilla svackan så blir kommande svackor lättare och färre vilket är rätt skönt att veta. Då blir jag motiverad till att ta mig över denna lilla barriär och även de kommande.
 |
| Kvällsdoppet |
Kommentarer
Skicka en kommentar