Rastlöshet och sällskapssjuka.

I en vecka har jag varit på plats i Stockholm, trots både studier och träning håller jag på att bli galen. Rastlöshet och sällskapssjuka är ett faktum, kul är det inte. När studierna blir outhärdliga tränar jag, jag var övertygad om att det skulle bli tokskönt att spendera dagarna ensam utan att vara omgiven av folk. Förut fick du ta vara på din ensamtid och de promenaderna med musik i öronen var guld värda, eller den tiden ensam i stugan när jag kunde titta på mina serier ensam. Där var ensamtiden värd att värdesätta, nu är ensamtid det enda jag har. Kompisarna jobbar eller går i skolan så dem kan man endast träffa på kvällstid, så dagarna är bra långa.

Idag ska det studeras i några timmar, har sprungit ett varv längs vattnet och drar nog lite styrka mot kvällskvisten. Jag gör så mycket om dagarna jag.