Jag ska egentligen inte jobba här

Ju längre in i korridoren jag kommer ju starkare blir urinlukten, när jag kliver in i hissen och åker upp slår den första tanken mig "Varför jobbar jag här?". Väl uppe på avdelningen är lukten starkare och jag får kväljningar, men jag bemöts av den glada personalen och dem boende ger mig leenden och jag kan inte hjälpa att spricka upp i ett dubbelt så stort leende, vips så försvinner den hemska doften av urin, jag tror jag vant mig vid den vid det här laget.
Efter att ha suttit och rullat en boll fram och tillbaka över bordet i en halvtimme tänker jag "jag ska och vill nog egentligen inte jobba här", just då ber en kollega mig att baka chokladkaka till fikat och genast blir jag glad och pigg som en lärka igen, jag sjunger och bakar som jag brukar på mina arbetsdagar där. Väl när det är fika hör jag av varenda människa i rummet säga "Åh så gott, du är så duktig tjejen" eller liknande. När alla fikat klart hamnar jag i en konversation då jag fick höra mycket som borde knäcka mig, saker som knäckte mig för stunden och då tänkte jag "jag säger upp mig imorgon". Sedan tog allt en tvärvändning, jag fick en impuls att sjunga visor och dansa. Vips var allt underbart igen, alla skrattade, sjöng med och var så glada just då. När jag insåg att jag jobbat över och slutade studsa runt som en glädjemaskin så fick jag höra "Tack, tack för att du finns".
Då insåg jag varför jag fortfarande är kvar.

Jag fungerar nog så, ser bara det positiva när allt är över för att sedan bli påmind om det negativa gång på gång igen.