Håll i och håll ut

 Håll i och håll ut, det är det citatet som kör rally i mitt huvud. För jag ska vara ärlig, nu börjar det bli riktigt jobbigt med distansläge och minimalt socialt umgänge. Jag vill även vara tydlig med att säga att jag förstår att det finns dem som har det betydligt värre än mig och mår betydligt sämre. Men jag vill ändå uttrycka min frustration just nu för att jag dels har en känsla av klaustrofobi i vår lilla tvåa, samtidigt som jag har ett stort hål i mig som brukar fyllas av härliga sociala interaktioner men inte gör det längre på grund av världssituationen just nu. På toppen av tårtan så lägger vi en rejäl hög stress vilket inte gynnas av att inte kunna ladda batterierna med sociala sammanhang som jag fungerar bäst av. Tacka vet jag träningen, utan den hade jag gått under totalt, då hade jag vikt mig vid det här laget så jag slår ett slag för fantastiska NTC. 

Nu är det däremot en ynka vecka kvar av hemmasittande innan det är åtta hela veckor med verksamhetsförlagd utbildning, oj vad jag längtar. Längtan samsas med en otrolig rädsla och stress, är jag redo? Har jag tillräckligt att stå på? Ingen aning, vi får helt enkelt se.

Det blir inte bättre av det som känns som miljoner andra saker som ska göras parallellt med slutpraktiken, tänker försöka med en helt ledig dag i veckan, försöka. Men tänk, sen är jag färdigbakad sjuksköterska. Det är det målet som gemensamt med träning och gemenskapen där som håller mig flytande, tre ynka månader kvar, varav två ute på sjukhuset. Det är ändå helt otroligt att vi fortfarande står upp efter alla känslostormar den här terminen hittills bjudit på. Jag är stolt över mig själv, över fantastiska Sofia som står ut med mig i uppsatshärvan och över alla som hatar distansläget, har denna orimliga press vi har över oss, bor i små lägenheter, är fantastiska partners och mammor allt till trots och alla som hatar läget just nu, ni är så förbannat fantastiska. Lagt mig ner på golvet så många gånger och velat ge mig, men så ser jag ändå gnistan långt långt bort och reser på mig igen och bara kör. Det finns inget annat alternativ, för om tre och en halv månad ska jag vara legitimerad sjuksköterska.