Resfeber

Om ett dygn är vi i London och ska byta flygplan, jag har njurbäckensinflammation, äter antibiotika och har inte ens börjat packa ännu. Köpt allt jag behöver ha med mig däremot, så på den fronten är jag redo. Packa kan jag göra ikväll, det är inte så himla mycket jag ska ha med mig egentligen, typ badkläder och kamera. 

Ska alltså vara borta i 7 veckor, det är nästan två månader och jag har inte riktigt fattat det själv ännu, ser fram emot det tusenfaldigt, glida runt i bekväma sommarkläder, få ordentligt med värme, upptäcka nya tropiska områden och bara leva livet. Hoppas på att ha hälsan med mig hela resan då det är min största noja, mitt immunförsvar är inte ett utav de bästa. 

Den här gången har jag verkligen någonting att komma hem till, till skillnad ifrån alla andra gångerna jag varit på vift. Den saken känns både jobbig och fantastisk, har aldrig haft någon att sakna på det sättet men inte heller haft någon jag kommer se fram emot att krama om på det sättet heller. Kluven känsla och just nu känns det mest svinjobbigt, har aldrig gråtit på Arlanda förut men någon gång ska bli den första. Har ju världens finaste kille att sakna ihjäl mig efter.