Dear me...
Jag har kommit så långt, och jag mår så mycket bättre och jag tänker fortsätta. Fortsätta tills jag mår bra på riktigt, först då kan livet falla på plats.
Att ha den gnagande känslan att man inte duger, att man inte är tillräckligt vältränad, att betygen inte räcker till, är något av det jobbigaste som finns. Jag har alla dessa, mycket handlar om press utifrån men också mycket från mig själv.
Att vara vältränad, att kunna se sig själv i spegeln och tänka "fan vad snygg jag är" har jag aldrig gjort, antingen har jag varit för spinkig, för muskulös eller mullig, det är vad jag själv har tyckt. Som liten var jag väldigt smal och väldigt vältränad, jag var helt enkelt muskler och ben enligt mig själv. I tonåren sedan tappade jag träningen på grund av skador och gick upp i vikt. Jag har aldrig varit varken under eller överviktig men jag har aldrig haft en bra självbild, jag har aldrig tyckt att jag räcker till. I februari bestämde jag mig för att ändra på det, jag började träna stenhårt och äta rätt lite för att sedan bryta ihop och hetsäta. Jag började helt enkelt få ätstörningar. Hur mår jag nu? Nu, är jag back on track, jag äter hälsosamt, tänker till när det gäller vad jag stoppar i mig och när jag stoppar i mig det, tränar inte två timmar om dagen som jag gjorde ett tag utan tar det rätt lugnt och varvar kondition och styrka i måttliga mängder. Ibland faller jag tillbaka i små svackor men bestämmer mig då för att det inte är värt det, att må dåligt.
När jag tittar tillbaka på förra sommaren så ser jag inte mycket positivt, jag skäms, skäms över putmagen och de inte så fasta låren men jag var trots allt rätt glad. Jag börjar bli glad igen, jag börjar få en rätt bra självbild men jag är inte nöjd, kommer jag någonsin bli det egentligen?
Mina betyg då? Mina betyg räcker till för mig, för mig är mina betyg riktigt bra och kommer ta mig dit jag vill. Det är något jag insåg efter att jag redan bestämt mig för att hoppa av gymnasiet, mina betyg kommer ta mig dit jag vill trots att jag inte är en stjärnelev. Jag har släppt en stor del av betygspressen och fokuserat på mig själv, för mina betyg duger för mig och jag kommer att klara av gymnasiet och nå min dröm oavsett vad andra säger. Min dröm är för mig ljuset längst bort i min långa mörka tunnel, ljuset som får mig att bita ihop, målet att komma härifrån.
Att ha den gnagande känslan att man inte duger, att man inte är tillräckligt vältränad, att betygen inte räcker till, är något av det jobbigaste som finns. Jag har alla dessa, mycket handlar om press utifrån men också mycket från mig själv.
Att vara vältränad, att kunna se sig själv i spegeln och tänka "fan vad snygg jag är" har jag aldrig gjort, antingen har jag varit för spinkig, för muskulös eller mullig, det är vad jag själv har tyckt. Som liten var jag väldigt smal och väldigt vältränad, jag var helt enkelt muskler och ben enligt mig själv. I tonåren sedan tappade jag träningen på grund av skador och gick upp i vikt. Jag har aldrig varit varken under eller överviktig men jag har aldrig haft en bra självbild, jag har aldrig tyckt att jag räcker till. I februari bestämde jag mig för att ändra på det, jag började träna stenhårt och äta rätt lite för att sedan bryta ihop och hetsäta. Jag började helt enkelt få ätstörningar. Hur mår jag nu? Nu, är jag back on track, jag äter hälsosamt, tänker till när det gäller vad jag stoppar i mig och när jag stoppar i mig det, tränar inte två timmar om dagen som jag gjorde ett tag utan tar det rätt lugnt och varvar kondition och styrka i måttliga mängder. Ibland faller jag tillbaka i små svackor men bestämmer mig då för att det inte är värt det, att må dåligt.
När jag tittar tillbaka på förra sommaren så ser jag inte mycket positivt, jag skäms, skäms över putmagen och de inte så fasta låren men jag var trots allt rätt glad. Jag börjar bli glad igen, jag börjar få en rätt bra självbild men jag är inte nöjd, kommer jag någonsin bli det egentligen?
Mina betyg då? Mina betyg räcker till för mig, för mig är mina betyg riktigt bra och kommer ta mig dit jag vill. Det är något jag insåg efter att jag redan bestämt mig för att hoppa av gymnasiet, mina betyg kommer ta mig dit jag vill trots att jag inte är en stjärnelev. Jag har släppt en stor del av betygspressen och fokuserat på mig själv, för mina betyg duger för mig och jag kommer att klara av gymnasiet och nå min dröm oavsett vad andra säger. Min dröm är för mig ljuset längst bort i min långa mörka tunnel, ljuset som får mig att bita ihop, målet att komma härifrån.
 |
| Egoboost! |
Kommentarer
Skicka en kommentar