Moa Sandberg

Om ett dygn är vi i London och ska byta flygplan, jag har njurbäckensinflammation, äter antibiotika och har inte ens börjat packa ännu. Köpt allt jag behöver ha med mig däremot, så på den fronten är jag redo. Packa kan jag göra ikväll, det är inte så himla mycket jag ska ha med mig egentligen, typ badkläder och kamera.  Ska alltså vara borta i 7 veckor, det är nästan två månader och jag har inte riktigt fattat det själv ännu, ser fram emot det tusenfaldigt, glida runt i bekväma sommarkläder, få ordentligt med värme, upptäcka nya tropiska områden och bara leva livet. Hoppas på att ha hälsan med mig hela resan då det är min största noja, mitt immunförsvar är inte ett utav de bästa.  Den här gången har jag verkligen någonting att komma hem till, till skillnad ifrån alla andra gångerna jag varit på vift. Den saken känns både jobbig och fantastisk, har aldrig haft någon att sakna på det sättet men inte heller haft någon jag kommer se fram emot att krama om på det sättet heller. Kluve

Måndag med en kropp som vägrar samarbeta, ländryggen verkar ja klappat ihop rätt bra lagom till att jag ska sitta i en flygstol i 20 timmar. Mår alltså inte magiskt fysiskt, psyket är det desto bättre med. Ska iväg på världens resa under 7 veckor med en saknad vän, jag har hittat världens finaste kille som det redan är två hela månader sedan jag träffade.  Har tagit mig till tvättstugan och ska se till att packa resväskan då jag sätter mig sjukskriven ute i Södertälje hos Niklas sista dagarna, soffläge för min del. Så nojig över att inte bli helt bra till resan, ångest på den fronten.  Insåg att det var rätt länge sedan jag skrev någonting, haft några riktigt hektiska veckor med diverse roadtrips, tid med släkt och vänner samt jobb. Sömn har varit en bristvara och det känns som att min kropp säger ifrån nu, lagom till semestern.  Livet har utöver det landat väldigt bra, kommer börja plugga på heltid när jag kommer tillbaka, faktiskt fysiskt gå i skolan på heltid. I syfte att